I föregående inlägg beskrevs underminering som den operation där objekt upplöses till favör för något mera grundläggande. Om en form av underminering har blivit common sense-ontologi utanför filosofin (”fysiska partiklar är det enda som egentligen existerar”) så har övermineringen sedan Kants revolution varit praxis inom filosofin. Överminerarna anser att objekten är för djupa för att vara verkliga. Ofta förkastas de på grund av epistemologiska begränsningar: att säga att det finns en verklig kastrull på bordet är dumdristigt eftersom vi bara har tillgång till den sinnliga apparitionen av en kastrull. Eftersom vi inte med säkerhet kan veta att det finns något verkligt under kastrullen-för oss vore det ett övertramp att erkänna dess existens.
Under 1600-talet påbörjades filosofins förvandling till ett kritiskt projekt. Filosofi blev mer och mer en jakt på fundament för kunskapen, som måste inledas med frågan om vad vi med säkerhet kan veta. Uppmärksamheten riktas alltså mot oss själva, mot medvetandet och dess tekniker. I och med denna skiftning blev övermineringen utbredd. 1900-talets linguistic turn var ytterligare en landvinning. Nu är det inte bara medvetandets förhållande till världen som behandlas, utan även hur språk och maktstrukturer formar världen. Nedan följer några exempel på filosofier som jobbar överminering.
1. George Berkeley menade att det enda som existerar är andar och idéer. Esse est percipi: objekt existerar endast när de uppfattas av människoanden eller Gud. I dag är knappast någon idealist i den bemärkelsen, men Berkeleys ontologiska resonemang påminner starkt om den korrelationistiska cirkeln, som fortfarande är livskraftig i olika variationer.
2. I en kommentar till ett tidigare inlägg beskriver Marcus den korrelationistiska cirkeln så här: "Man kan aldrig tänka världen utanför korrelationen människa-värld eftersom tänkandet på världen är en sådan korrelation." När vi tänker på objekt som existerar autonomt bortom tanken, så finns de ju i tanken. Alltså är de inte autonoma i förhållande till tänkandet.
3. David Hume introducerade idén att objekt egentligen bara är knippen av sinnesintryck, separata kvaliteter som människan av vana sammanbinder till något enhetligt. Det finns ingen apelsin, bara egenskaperna orange, saftig, syrlig, mjuk och så vidare. Och så ett medvetande som binder ihop dem. (Och medvetandet är självt ett knippe av kvaliteter).
4. Objekt är inget mer än sociala/språkliga/ideologiska konstruktioner, alternativt: objekt har ingen autonom existens bortom de sociala/språkliga/ideologiska omständigheter som de alltid redan är insnärjda i. Många avancerade och sinsemellan mycket olika tankeskolor ryms under denna punkt, men de delar föreställningen att verkligheten produceras av diskursiva fenomen, eller av något annat inom den ”sociala sfären.”
5. Bland de överminerande filosofierna är det relationismen som sticker ut mest. Under denna etikett placerar Harman Whiteheads filosofi om "actual occasions" och Bruno Latours aktant-centrerade metafysik. Hos dem har människan ingen privilegierad ställning, och hennes tillgång till världen är inte den alltöverskuggande frågan. Dessutom menar bägge att världen består av individuella entiteter. Problemet är att entiteter för dem inte kan existera bortom sina relationer till andra entiteter. Det finns inget överskott, inget beständigt. Latours aktanter är inget mer än vad de förvandlar, modifierar, rubbar och skapar. Med Harmans ord: objekt är inget mer än summan av sina relationer.
Den överhängande stötestenen för all överminering är att förklara hur förändring är möjligt om det inte finns något bortom det omedelbart givna. Hur uppstår rörelse om det bakom uttrycken inte finns någon dunkel interiör, om varat inte har något maskinrum? Och ett specifikt problem för relationismen är att flera olika saker inte kan sägas relatera till samma ting. Om datorn definieras av sina relationer så förhåller sig bordet, elsladden, myggan och jag till olika datorer. Eller snarare: datorn löses upp till ett antal dator-förnimmelser.
Jag tänker att det är tvärtom - olika relationer stabiliserar objekten. Datorns relation till dig, bordet och sladden är olika relationer men de stabiliserar datorobjektet till att bli det och där det är. Du och bordet uppfattar det inte lika, men du hade uppfattat datorn annorlunda om du hade fått överta bordets relation, dvs ha datorn i knät. Latour skriver i reassembling the social att fakta är sanna därför att de är konstruerade. Allting äger rum och objekt (matereriella eller "immateriella") kan existera därför att de är förankrade i en viss rumslighet. Om denna rumslighet är ett lab, en bok eller en hjärna spelar ingen roll rent ontologiskt.
SvaraRaderaTack för kommentaren! Ja, konstituerar relationerna objekten eller konstituerar objekten relationerna? Det är uppenbarligen ett verkligt filosofisk problem vi har att göra med. Jag tror emellertid att datorn skulle klara sig bra även utan någon av de nämnda relationerna,och att den skulle kunna inträda i en helt ny uppsättning relationer, och ändå förbli samma dator.
SvaraRaderaOm samtliga relationer är nödvändiga för att objektet ska stabiliseras, så måste ju datorn bli ett nytt objekt varje gång en relation upphör eller tillkommer? Istället menar jag att det är datorns accidenser och egenskaper som varierar när omständigheterna varierar. Det finns ett ständigt spänningsförhållande mellan tillfälliga datoruttryck och enhetligt datorobjekt.
Måste antingen objektet eller relationen vara överordnad? Det finns en massa materiella relationer och topologiska förutsättningar som krävs för att datorn ska kunna agera. De flesta av dem är ju relationer mellan objekt inom datorns assemblage, men de är alla i sig relations of exteriority eller vad DeLanda nu kallar det. De kräver en specifik topologisk konfiguration som visserligen kan alterneras, men bara på ett sätt som tillåter dem att agera.
SvaraRaderaVidare krävs det att datorn kopplas in på ett nät, både avseende el och kanske kommunikationsnät. Det krävs en relation till en användare med inmatningsaktanter och utmatningsaktanter. Om de inte agerar/upprätthåller relationen till komponenterna blir ju datorn mer eller mindre användbar som dator.
Vidare behövs en användare för att datorn ska kunna agera.
Och, från mitt rumsliga perspektiv, det krävs en rumslighet för att hela assemblaget ska kunna fungera, dvs något som kan tillgodose ett visst klimat, en möjlig interaktion med maskinen och de handlingar som är knutna till maskinen.
Visst, om vi tar bort dessa kopplingar under en period kan datorn oftast återgå till att agera dator, men det finns vissa saker som kräver en viss kontinuitet, t ex avseende vissa klimataspekter (temperatur, väta, korression).
Datorns varande kan ju verkligen alterneras av dess omgivning, tex om det nätverk det är uppkopplat till byter protokoll, då kan dess förmåga att agera starkt begränsas.
Vissa relationer, t ex det som fysiskt objekt (dålig formulering), eller rumsupptagande aktant kanske, kan ju vara konstant. Oavsett dess andra egenskaper kan man säkert ställa en skärm på den, eller använda den som trappa eller bokstöd. Men det har ju väldigt lite med dator-vardandet att göra.
Ah, jag slår säkert in öppna dörrar här, men det är för att jag tycker det låter väldigt intressant i grunden, men jag förstår inte vad ooo tillför till tex ANT? Är det ett sätt att acceptera vissa svarta lådor? eller är det en figure/ground förflyttning för att undersöka andra saker än vad ANT kan göra?
Superintressant att följa i alla fall!
Vi måste göra en åtskillnad mellan två frågor. Dels vilka relationer datorn måste ingå i för att fungera, och dels vilka relationer datorn måste ingå i för att existera. Det är två olika undersökningsområden. I det förra fallet är det många nödvändiga relationer som måste beaktas, i det senare inga alls.
SvaraRaderaEtt bältdjur som slits ut ur sitt ekosystem kommer (tror jag?) att dö ganska fort, men det upphör inte i och med det att vara en substans. För eller senare upplöses det som objekt, men inte bara för att det slutar vara vid liv.
Datorn har en liknande situation. Det du beskriver är relationella förutsättningar för att den ska kunna uppfylla vissa funktioner, inte för att den ska kunna existera. Den är likgiltig inför de mänskliga avsikterna med den (eller den har åtminstone ett varande som är separat från dessa). Dator-varandet uttöms varken av funktionen som verktyg för människor, eller som varm sittplats för en katt, eller som underlag för dammkorn.
Att leva eller "fungera" är bara accidenser. Dessa är beroende av omständigheterna. Men som objekt har bältdjuret och datorn ett överskott av vara, och en kartläggning av varenda en relation kommer inte åt det.
Med denna metafysiska utgångspunkt gör vi förhoppningsvis inte misstaget att kallt räkna med förgivettagna relationer, som något redan förklarat. Först måste vi undersöka detta mysterium: hur är det möjligt att autonoma objekt överträffar sig själva och skapar förbindelser med andra objekt?
Det vore intressant att höra mer om din förståelse av rumslighet, jag hänger inte riktigt med där. Är rummet alltå något utöver assemblagen, någon typ av behållare för dem? Eller missförstår jag?